peyzi

SOCIAL FOBI

Efter det slog mig att saker jag tycker har varit jobbiga och som är jobbiga än idag, förmodligen handlar om social fobi, så kan jag inte sluta grubbla på det. Det kommer upp när jag ska sova och det gör att jag ligger och tänker på det istället för att sova. Så är det med många saker, det återkommer på kvällarna och gör att jag inte kan sova. Men jag vet att när jag har fått ur mig allt brukar det släppa. Så jag kommer skriva av mig om allt.

Jag har aldrig riktigt reflekterat över att social fobi är något jag har haft. Varför det är så, tror jag är för att när jag har växt upp så har man aldrig pratat om det. Varken i skolan, hemma eller med vänner. Idag, pratas det mer om psykisk ohälsa och det lyfts fram på ett annat sätt än de gjort förut. Mycket tack vare de som försöker krossa den här tabun på olika sätt, tex poddar och youtubers och det är jättehärligt att se. Därför väljer jag att publicera den här texten och inte bara skriver ner den i ett dokument på min dator.

I år, så googlade jag social fobi och fick upp ett test, som jag gjorde. Man ska svara på 14 frågor. En fråga kan tex vara "Att tala (eller agera) inför en grupp" Man får då välja mellan 5 alternativ per fråga, vilket är "Inte alls, Något, Måttligt, Mycket och Väldigt" alla mina svar är mycket eller väldigt.. Jag fick 52 av 56 möjliga poäng. (92.86%) och såhär står det på sidan: 

0-16 poäng - Troligen inte social fobi, 

17-21 poäng - Riskzon för social fobi, 

Över 21 poäng - Troligen social fobi,

Över 29 poäng - Troligen generaliserad social fobi. 

och jag fick alltså 52!!!!! poäng. Förstår ni. 29 poäng har man troligen generaliserad social fobi och jag hade 23 poäng MER än det. Alltså 4 poäng ifrån MAX. Det är ganska självklart enligt det här testet att jag har social fobi. Visst, bara för att jag gör ett test så behöver det ju inte bevisa något. men efter jag hade gjort det här testet, så börja jag tänka på det här och försökte sätta mig in i det.  Då, blev så mycket självklart för mig. Alla pusselbitar föll på plats. 

När jag tänker på mig själv som liten och mitt beteende. Som liten var jag OTROLIGT blyg. Jag minns att jag inte ens svarade på frågor som människor ställde mig. Om vi hade främmande på besök eller om vi var och hälsade på några vänner till mina föräldrar. Om dem frågade mig något, då minns jag att jag "låtsades" inte höra, eller gick iväg, eller typ "gömde" mig bakom mina föräldrar. ALLT för att inte svara. För att jag var så fruktansvärt blyg. Eller med andra ord hade sjukt mycket social fobi.....?

Födelsedagar eller julaftons. Dagar med attention. Jag minns att jag vägrade öppna paket framför folk och sa till alla "jag öppnar sen"  Detta hände ALLTID som liten, men jag minns att jag gjort så bara för något år sedan också.  Jag fick en present av en vän till mina föräldrar för typ 4 år sedan kanske och då gjorde jag så. En annan sak är när jag bodde hemma, då hade vi alltid många gäster över när någon i familjen fyllde år. När jag fyllde år,  tyckte jag att det här var skitjobbigt. För att först ska dom säga grattis till en och kanske ge något. Eller sjunga, fyyy!!! Jag säger alltid åt folk att inte sjunga för att jag tycker det är så otroligt pinsamt att jag vill krypa ur mitt eget skinn och försvinna. (tyckte det var svinjobbigt) sen måste (japp! Det kändes som ett tvång) att sen sitta vid bordet och fika med alla gäster på ens födelsedag. Det VÄRSTA var om en person frågar dig något då, så att alla kollar på dig och väntar på att du ska svara. Jag blev alltid illröd, fick knappt fram något svar och fort skulle det gå och sen skyndade jag mig in på toaletten för att sitta där tills jag slutat rodna och lugnat ner mig. 

Sedan jag flyttade hemifrån kommer de inte lika mycket folk när jag fyller år. De är familjen, morfar och Anita och ibland mina kusiner. I år firades inte min födelsedag. Jag brukar alltid passa på att åka hem till mina föräldrar där jag växte upp, när jag fyller år. Men i år jobbade jag nere i Småland och kunde därför inte åka hem. Jag minns att jag var SKIT nervös när jag gick till jobbet att någon skulle veta om det, men som tur va, så var det nytt jobb och nya kolegor, så ingen visste om det. Vilket var superskönt. På kvällen kom dock min killes kusin hit och hon sjöng för mig. Som jag skrev, så tycker jag det är otroligt obeskrivligt pinsamt och jobbigt när någon sjunger för mig. Men hur ska hon kunna veta att jag känner så, det gör hon inte, hon ville bara vara snäll såklart. 

Det jobbiga med detta är att jag aldrig kan visa uppskattning och tacka och få dom som faktiskt uppvaktar mig att visa hur mycket jag uppskattar det och hur mycket dom betyder för mig. För någonstans där inne gör jag det, bara det att jag visa nästan raka motsatsen eftersom det är så jobbigt för mig. Detta måste vara på grund av att jag hade och har social fobi.

Jag under högstadiet och gymnasiet. Jag har alltid varit riktigt dålig på matte. I högstadiet minns jag att jag brukade sitta och "låtsas" jobba när läraren var i närheten eller kollade på mig. Men jag räknade inte ett enda tal på lektionerna. För jag fattade ingenting. Men jag VILLE verkligen inte fråga om hjälp.  Jag frågade aldrig om hjälp. Jag satt alltså hellre där på lektionerna och gjorde ingenting än att fråga om hjälp. För att jag tyckte det var så otroligt pinsamt och jobbigt när en lärare hjälpte mig. Ibland kom läraren fram även fast man inte räckt upp handen och började hjälpa mig. Det var det jobbigaste kom jag ihåg. Just med matten också, för att jag minns att min lärare försökte förklara så, så många gånger men jag förstod ändå inte. Utan ja satt bara där och låtsades förstå, satt och nickade eller bara svarade som om jag förstod honom. Det värsta var när jag var tvungen att svara, för då kunde jag inte svara, för att jag förstod ingenting egentligen, då blev läraren lite "förtvivlad" och tog allt en gång till. I dom situationerna satt jag bara och tänkte  "snälla kan du gå" jag ville bara krypa ur mitt skinn  och försvinna. Var det på grund av det här jag hade så svårt att koncentrera mig och lära mig, för att jag hade social fobi och den fokuserade mer på allt runt om mig och vad som var jobbigt och pinsamt och att min lärare skulle gå, alltså allt annat än att jag faktiskt skulle lära mig?

I högstadiet tyckte jag också det var SÅ FRUKTANSVÄRT JOBBIGT med högläsning. Då man va tvungen att läsa ett stycke ur en text, antingen pekade dom på den som skulle läsa eller så gick man i tur ordning. Samma sak när en lärare gick igenom något på tavlan och sen pekade på en person som skulle svara.  

För det första hade jag ont i magen från att dom sa att dom skulle peka på någon eller att man skulle läsa högt. Jag satt HELA, HELA tiden och tänkte (om det var peka) "HOPPASHOPPASHOPPAS SNÄLLASNÄLLASNÄLLA." (Ibland bad jag tom till gud.. ) att läraren INTE skulle pekar på mig. När det gick i turordning, jag spände mig i hela kroppen, jag tappade andan, jag svettades, jag skakade, jag blev yr, jag hade en sten i halsen och en trumma i bröstkorgen, som jag svalde upp och ner, när det var EN eller TVÅ personer innan mig, då visste jag att det började bli nära, redan då kunde jag börja skämmas och bli röd för att jag visste att det snart var jag. och så blev de värre och värre. Mitt hjärta pulserade SÅ HÅRT, som om jag precis sprungit 2 mil allt vad jag orkar och dessutom står under ett pistolhot. Ni ANAR inte hur JOBBIGT det var. Jag var helt slut! Helt jävla utmattad! Efter sådana här lektioner. Jag får ONT I MAGEN av att bara tänka på det här. ÄNNU VÄRRE var det på engelska lektioner.. JAG VILLE VERKLIGEN INTE PRATA, SVARA ELLER FÅ HJÄLP!!! I engelska. Jag hatade engelska så, så, så mycket! Det var det värsta jag visste! Och här var man tvungen att ha grupparbete där man pratade engelska också. Så här blev även grupparbeten jobbiga. Det knöt sig i magen varje dag jag hade svensk-engelska (jag hade de istället för något annat språk typ spanska osv) på schemat eller engelska. Språk och matte är så otroligt svårt för mig. 

Ett hemskt minne från högstadiet. Det är en gång när jag skulle ha nationella prov. Jag minst inte vad för slags prov.. De kanske var engelska...? Jag minns inte heller om man skulle läsa något eget eller om det var ur en bok. Men man skulle läsa i alla fall och i grupp, för ett visst antal människor. Jag berättade lite längre upp i texten om hur jag kände för att läsa inför grupp.... Så ni kan tänka er hur det här gick. Jag har ett svagt minne av att jag blev indelad i en grupp, men att jag TOTALVÄGRADE, att jag absolut inte kunde, jag fick inte fram ett endaste, endaste ord och att jag bara grät och grät och skakade och sa att jag inte kunde. Läraren var sjukt oförståelig och bara "DU MÅSTE LÄSA I GRUPP!!!" och att få sån press på sig att du inte har något val alls, att bli tvingad till något som för dig är så fruktansvärt jobbigt, det är fan inte kul! Tillslut så har jag för mig att dom tog in några tjejkompisar till mig, någon jag kände bättre och någon jag kände lite sämre och undrade om jag kunde läsa för dom istället. Jag tyckte det var lika jävla jobbigt!  De jag skulle läsa för ba "-skynda dig, så vi få gå iväg och äta" "-om du bara läser det här så kan vi få gå igen sen och du behöver aldrig göra det här mer" "-om jag börjar läsa, kan du läsa efter sen då" De höll på så, så tillslut. Efter väldigt, väldigt lång tid. Så började jag. Jag HICK-GRÄT och snorade, grät så jävla hårt  och snyftade så jävla mycket att man inte ens hörde vad jag sa. Är inte det här ett tecken på social fobi om något? Det finns liksom ingen annan förklaring till varför det här annars var så fruktansvärt hemskt för mig. Alla i 9an gjorde detta det året, det vara bara mig det blev såhär för. Jag vill aldrig, aldrig i hela mitt liv utsättas för den här situationen igen, vet jag att jag tänkte.

Nu idag, när jag tänker på det här och läser mina egna ord och påminns om den här händelsen. Så tycker jag bara att det är så jävla sjukt. Tänk om lärarna hade uppmärksammat hur jobbigt jag hade det i skolan och speciellt efter denna händelse. Borde inte dom hjälpt mig på något sätt? Lyft frågan i alla fall? och framförallt tagit hänsyn till det.

Jag tycker inte att skolan ska vara på det här sättet! Jag tycker inte att man ska bli TVINGAD att svara på en fråga eller att man ska bli TVINGAD att läsa för andra eller bli TVINGAD till grupparbete. Om det är såhär jobbigt som det var för mig. För skolan var ett rent helvete för mig. Det var såå mycket ångest, så mycket prestationsångest, så många tårar, så mycket stress och så mycket tvång! Det var alldeles för mycket för mig.. och det var jag tvungen att gå igenom i tre år till, för jag hade hela gymnasiet kvar. Jag är så, så glad att jag har gått ut skolan pga av det här. Det är av denna anledning jag aldrig skulle se mig själv plugga vidare. 

Tiden efter gymnasiet, på arbetet och arbetsintervjuer. Det här är i nutid som jag snackar om. Först kan jag berätta om hur det är att gå till och vara på en praktik eller en "prov-arbetsdag" första dagen. För mig är det SÅ HIMLA HEMSKT. För det första kan jag inte somna, för att nervositeten börjar slå mig hårt redan på kvällen innan när jag ska försöka lägga mig och sova. Det går aldrig! Jag kommer ALDRIG utvilad första dagen. Utan hela natten innan har bestått av tankat som snurrar och snurrar i huvudet, som gör att jag inte kan somna och håller mig vaken många timmar längre än när jag ville gå och lägga mig och många timmar in på natten. Sen när jag väl har lyckats somna, så vaknar jag oavbrutet, nästan varje timme. Så en störd sömn, plus kanske tre timmars sömn.. Det är vad det brukar bli. 

När väckaren ringer är jag fett trött för att jag knappt sovit något och utmattad för allt tänkande och all nervositet. Sen har jag ont i magen och är samtidigt lite stressad. Inte för att jag behöver stressa, för att jag har förmodligen klivit upp överdrivet tidigt, men jag har ändå en slags stress i kroppen. Den värsta känslan slår mig dock när jag är färdig. När jag har gjort mig i ordning klart och klätt mig. För att då vet jag att det är nära. DÅ. Får jag ångest. Ont i magen, jag får yrsel, jag får en klump i heela bröstet och i heela halsen. Sen får jag en super-orolig mage och ibland måste jag gå på toa typ fyra gånger på loppet av en kort stund, precis innan jag ska dra. Sen när jag väl drar är jag så ångestfylld och helt ifrågasättande i huvudet (tex om det är värt att gå ens osv..) det här tänker jag heeela. vägen. dit. När jag väl kommer fram och går in, (det är den värsta biten, det är så fruktansvärt jobbigt) när jag kommer fram och presenterar mig, har jag ingen aning om vad personen jag talar med säger, utan det enda jag hör i mitt huvud är mina egna tankar som fokuserar på hur jag typ "nervös-rycker" med huvudet för att jag liksom är på helspänn i hela kroppen, att jag skakar om händer osv. Jag brukar också alltid se på den här arbetsledaren hur den personen ser att jag är nervös, ibland är jag så nervös att jag smittar av mig till personen..  

Jag var på en arbetsintervju för ett tag sedan. Det här var för en klädaffär i en annan stad. Så jag frågade om K kunde följa med som stöd, vilket han gjorde. När vi satt i den här staden och väntade tills jag hade tiden för mötet, så mådde jag så dåligt. Min mage var jätteoroligt, jag hade magknip, jag mådde illa!! Jag visste inte om jag skulle spy.. Det flimrade framför ögonen och jag kände mig helt yr. Jag grät fyra gånger inom loppet av 20 minuter, jag hade skithög puls och hjärtat bara klappade i mig. Jag satt och försökte lugna ner mig genom att prova andas på olika sätt, medans K satt och strök mig på ryggen och sa fina ord. Allt för att peppa mig. Hela situationen var bara så kaosartad och jag visste liksom inte vart jag skulle ta vägen eller varför jag ens skulle på den här intervjun, där och då. 

Tillslut blev klockan tid för mig att möta upp för intervjun.. Jag började gå mot butiken.. Jag såg att det stod två personal vid ingången till butiken, så jag förstod att det var dom jag skulle ha intervju med. Sen är mitt minne en lucka, en svart lucka.. Jag har ingen aning om jag hälsade med ett ordentligt handslag eller inte, om jag presenterade mig med mitt namn eller vad jag sa.. Jag har heller ingen aning om vad dom sa.. Jag har ingen aning om vad de hette.. Allt är bara svart. Sen minns jag att vi går på väg mot Espresso House, där vi ska ha intervjun (det hade hon sagt till mig på telefon någon dag innan, så de visste jag.) På vägen dit frågor en av dem mig vart jag bor, jag säger namnet, sen frågor hon vart det ligger för att hon är lite osäker och undrar om jag kan förklara. Jag får då HELT, TOTAL blackout i huvudet och jag kan inte förklara vart det ligger för att jag kan inte minnas vad ställena i närheten heter, för att jag blir så ställd av nervositet så det bara blir svart i mitt huvud. Så jag säger istället hur lång tid det tar att åka dit med tåg. För det är de enda jag kan få ur mig och hon fortsätter, frågar vad som ligger i närheten och om bilavståndet. Jag kan bara svara "jag vet inte" men egentligen vet jag. Jag blev så jävla nervös att hela mitt huvud nollade sig och jag kunde inte komma på något. Fatta att jag inte ens kan svara på vart jag bor, pga av att jag är så nervös. Hur går det då på själva intervjun.. Bra fråga, för det var det enda jag kunde tänka på då.. 

När vi kom fram frågade de mig om jag vill ha kaffe, jag dricker inte kaffe. Finns det något oskriven regel här att jag "borde" ha tagit kaffe? Bara för det ser "vuxet ut" Jag hann tänka på det.. Men sen tänkte jag på att det är många som dricker té, istället för kaffe också.. Sen slutare med att jag tänkte "äh skitsamma, varför ska jag låtsas vara någon som jag inte är! "Jag tar en varmchoklad, tack" Egentligen ville jag kanske ta té men jag vågade inte. För att jag var rädd för en möjlig situation som jag kunde ha hamnat i då. Eftersom jag visste inte om man var tvungen att hämta varmvatten och tépåse själv (de gör man på  vissa caféer) eller om hon skulle servera mig en kopp med varmt vatten och jag skulle hämta tépåsen själv därefter heller? Eller att hon skulle fråga VAD jag ville ha för téa. Varför var jag rädd för det här? Jag vet inte, men en sån sak gör mig ännu mer nervös, typ tanken av att jag skulle gå runt där och inte hitta téa nånstans och dom bara väntar på mig och sitter och kollar på mig typ..? SÅNT tycker jag är jättejobbigt också, går in på det lite mer sen. Grejen är den, att i slutändan spelade det inte någon roll vad jag tog för dryck. För att jag rörde inte ens koppen på hela intervjun. Jag glömde tänka på att jag INTE KAN dricka eller äta i sådana här situationer. Så egentligen skulle jag bara sagt att jag inte ville ha.. För det var lite pinsamt att den bara stod där.. Men jag KUNDE inte. Jag hade aaaldrig kunnat ta en klunk.

Jag kämpade med att låtsas som att jag satt och pratade till någon annan, för att de skulle bli lättare. JAG VET också att man SKA HA ögonkontakt med den man pratar med, men det kunde jag inte heller. Jag försökte! Men så fort jag fick ögonkontakt, så spände jag mig så mycket att jag kände hur min blick skakade, hur mitt huvud typ "ryckte" förmodligen för att jag spände mig så hårt och inte kunde slappna av? När det blir såhär, då kan jag bara fokusera på det och tappar sedan bort mig. När hon pratade, då kunde jag däremot verkligen inte titta vart jag ville, utan då kändes det som en självklarhet att jag skulle kolla på henne, men vad händer då? Jag hörde INTE ALLS vad hon sa, det enda jag kunde tänka på var hur hennes mun rörde på sig, eller hur hennes ögon for, och när  hon kollade rakt på mig, då blev jag sådär stel och "darrig" och svimfärdig i blicken, och tänkte då bara på att hon såg det. 

Vill ni veta det sjukaste med hela den här intervjun är? Att när jag sitter och pratar till henne, så SER JAG PÅ HENNE att MIN nervositet suger ALL energi ur henne, att hon påverkas av min nervositet så sjukt mycket! Hon sitter liksom och tar djupa andetag, sitter och hämtar andan (precis som om jag berättar för henne att någon ska dö) alltså DEN tyngden har hon över sig när jag pratar. Alltså kan ni tänka er???? OCH, när jag sitter där och pratar med henne, så har hon en penna i handen som hon sitter och fifflar på.. Helt plötsligt så BRYTER HON SÖNDER PENNAN!!! hhaha... Alltså, jag gjorde henne så nervös att hon bröt av sin jäkla penna! Visst jag kan skratta åt det nu i efterhand. Men samtidigt är inte det här roligt alls.

För att idag, så får du vanligtvis chansen till ett jobb EFTER en intervju. Jag är däremot SUPERDUKTIG på jobbet! Jag vet att jag skulle göra ett riktigt bra jobb hos företagen jag söker till. Själva arbetet har jag som sagt inga problem med när jag kommit in i det, utan det är vägen dit problemet sitter hos mig. 

Tex intervju som du precis läste om, eftersom det tar SÅ mycket energi och är så jobbigt och tungt för mig i sådana situationer, så ger det mig mindre chans till jobb. Det är det som är det sura i de här, det är att, bara för att det är en person som är duktig på att snacka, så betyder inte det att den personen gör ett bättre jobb sen. Förstår ni hur jag menar? Det kan vara jag och en till som söker till samma jobb. Jag har förklarat hur jag är nu och så säger vi att den här personen är helt tvärt emot, den är skitduktig på att säga rätta saker och har inga problem alls med att prata, utan tycker det är lika lätt som att prata med vem som helst. Då kommer förmodligen inte jag få jobbet, utan den andra. Men den här personen kanske inte alls kan lika mycket som jag kan på jobbet, men han kunde prata sig till jobbet och fick det ändå.. Hänger ni med? För mig hade det varit mer gynsamt om jag tex fick praktisera mig fram till en arbetsplats, hellre än en intervju. För jag är en helt annan person på jobbet, än vad jag är i fikarummet, på mötet eller på intervjun.

Sociala sammanhang, restauranger osv. Tillbaka till det här med att jag inte skulle ha vågat att hämta té. Det är också en situation där jag blir såhär som jag pratat om i hela den här texten. Om jag är på en restaurang och ska äta med någon, då skulle inte jag kunna hämta bestick, servetter eller något om jag inte visste var dom låg. Kanske inte, tom om jag visste var dom låg.. Att hämta mer mat på en buffé, eller att gå på toa och sen gå tillbaka till bordet. Att beställa mat med några och stå sist i kön och sen leta efter vart dom andra satte sig. Allt det här är situationer som jag tycker är jobbiga. Jag tycker det är jobbigt att gå förbi folk när dom kollar på en. För om man sitter på en restaurang tex, då vet jag själv att man ibland kollar upp och tittar på den som passerar eller den som hämtar mer mat eller vad det nu kan vara. Jag vet att det är något man gör, utan att man tänker på det. Sen kan det vara någon som kollar för att hen tycker man är fin eller har en fin tröja eller liknande. Man ser sig omkring liksom, det är inget konstigt med det. men, ändå. Även om jag vet med mig det här, så försvinner inte min känsla, jag tycker ändå att det är jobbigt. Jag tycker också att det är jobbigt att äta framför personer jag inte känner. Drar mig därför till hörnbord, bord som är lite mer avlägsna eller bord där man kan sitta med ryggen emot alla andra. 

Ett annat exempel bland folk när det inte känns bra, är tex på tåg, att gå själv på stan, att gå in i en biosalong, att gå in i ett rum sist eller att komma bland de sista på festen. Så hur ska vi summera det här, öppna platser, plaster med massa människor, där man kan sno åt sig uppmärksamheten försöker jag undvika. Jag försöker inte undvika det medvetet, utan typ som nu när jag skriver det här, det är då jag inser att jag har undvikt sådana här situationer. Som restaurangen är jag medveten om och redovisningar, högläsningar, att få hjälp i skolan osv är jag också medveten om, men tex det här med att gå in sist i en biosalong, det är inte så att jag planerar så att vi åker dit långt före, för att jag ska undvika situationen, utan jag vet bara när jag skrev det att samma känsla finns där. När man kliver in i slutet, då det känns som alla stirrar på en, det tycker jag är så jobbigt.

Jag har ingen aning om vad för typ av hjälp det finns där ute mot social fobi. men jag vet att jag hade ingen aning om vad det innebar innan och när jag var liten så visste jag nog inte ens att det fanns. Om jag nu hade hört det så hade jag ingen aning om vad det hade för betydelse. Varför var ingen där och såg det här och typ berättade det här för mig? I tid? Nu är det så sent.. Vad kan jag ens göra? Typ utsätta mig för situationerna? Det gör jag, hela tiden, men känslan släpper inte för det. Utan det är fortfarande så otroligt jobbigt hur mycket jag än gör det och det enda jag vill är att slippa känna det jag känner i sådana situationer. Jag avundas dem som inte har det såhär och som har lätt för att prata och ta för sig. SHIT vad jag ser upp till er! Det känns som att så mycket hade varit så himla mycket enklare. Det känns också som att så många mer möjligheter hade funnits om man slapp känna såhär.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas