peyzi

vantrivs och har ångest

Vad gör man om man vantrivs med sin livssituation? Den frågan och dens följdfrågor kommer upp i mitt huvud var och varannan dag. 

Det finns en fördel med att bo där jag bor idag. En fördel är att här i småland kan du enkelt ta dig iväg till olika städer samt huvudstäderna med buss eller tåg, vilket är en befriande känsla, till jämförelse med där jag har vuxit upp. 

Nackdelar. Det så många anledningar som jag inte kan skriva om här. Men av det jag kan skriva kommer jag att dela med mig av. En nackdel är att jag inte har några vänner här. Det är SÅ jobbigt och jag känner mig så himla ensam. Jag har ingen släkt eller familj här heller, det tycker jag också är jobbigt. Men det är ändå något som går bra, för att jag vet att jag kan hälsa på när jag vill. Så det går ändå bra. Men kombinationen av ingen släkt och inga vänner, det får mig att känna mig så ensam. Hur hittar man ens vänner i den här åldern? Alla vänner jag lärt känna ha vart genom skola eller jobb. Om man inte har den möjligheten, vad gör man då?

En annan sak jag vantrivs med är boendesituationen. Kommer inte gå in på alla orsaker. men en är att jag, som ni flesta av er vet, har bott i en resväska i fyra år, snart fem.. Det enda jag längtar efter är ett eget hem, en plats jag kan ha mina saker i och där jag kan känna mig hemma. Skaffa katt, inreda och vara hemma. Detta ger mig ångest varje dag, att jag inte har ett hem. 

Allt känns så himla hopplöst för mig vissa dagar.. Vissa dagar kan jag komma in i ett mode, där jag börjar jobba mot mina drömmar, är glad, målinriktad, har förhoppningar och ser bara möjligheter. Men sedan nästa dag, då finns det inte alls där och jag tycker då inte att det är någon idé att ens försöka. Istället börjar jag undrar vart jag är i livet, vad jag ska göra och plötsligt blir jag helt vilsen. Då kommer ångesten. 

Idag har varit en otroligt ångestladdad dag. Det har varit en riktigt tung eftermiddag, med både tårar och ångest. När väckaren ringde, då ville jag inte gå upp ur sängen. Jag ville typ stänga av väckaren och somna om och sova bort hela dagen, för en negativ tanke sa att jag ändå inte hade något att göra.. men jag lyckades skaka loss den tanken och kliva upp. Drack ett glas vatten, bytte om till träningskläder och sen körde jag ett cardiopass med fokus på rumpa, några rumpövningar och magövningar. Det blev ett bra pass och jag blev glad och stolt över att jag tog mig upp och tränade istället för att ligga kvar i sängen. När jag hade tränat färdigt, började K laga omelett till oss. Jag tänkte då att medans han gör det, kan jag passa på att ringa A-kassan. Vilket jag gjorde också. Det här var  typ 78e samtalet jag har ringt sedan jag började ansöka.. Där hare varit så mycket frustation hit och dit som jag inte ens orka gå in på. (Detsamma gäller AF..) Nu va de nåt annat strul som jag måste fixa och som förmodligen kommer dröja till nästa år. Så det var kortfattat ett samtal som sa att jag inte skulle ha ett öre denna månaden. Ångesten då... Ångest av att jag inte kommer kunna köpa något.. Varken någon mat.. eller ens hygienartiklar.. Ångesten över att inte kunna ge bort något i julklapp till någon detta år heller.. Ångesten över att inte kunna köpa någon nyårsklänning eller julklänning. Ångesten över mina planer över jul och nyår.. Ångesten av att jag inte kommer kunna göra något överhuvudtaget i december... 

Sen satte jag mig vid datorn för att kolla på yt medans ja åt upp. Detta gjorde att jag började må bättre, där och då. Sen gick jag och duschade. Därefter hände en sak som gjorde att jag fick ångest och kände mig upprörd, arg och ledsen. (Kan tyvärr inte dela med mig om vad som hände.) Sen satte jag mig vid datorn för att söka jobb. Gick in på platsbanken och fyllde i hur många kategorier som helst, alla mina erfareneheter, alla tänkbara orter, län osv, fyllde i supermycket för att det skulle bli mer jobb att välja emellan. De kom fram 14 arbeten, varav 1 kunde jag söka. Sen gick jag in på tre andra jobbhemsidor och sökte på alla möjliga orter osv. Hittade inget arbete jag kunde söka på någon av hemsidorna. Då kände jag det jag nämnde i början av detta inlägg. Att jag vantrivs. Min situation och alla frågetecken. Strax därefter kommer tårarna. Jag bara grät och grät och K försökte prata med mig och jag kunde inte säga varför jag var ledsen. Det var helt enkelt för mycket. För mycket frågetecken och för mycket ångest och jag kunde inte sluta gråta. När jag hade lugnat ner mig bestämde jag mig för att skriva det här inlägget. Varför ska jag dölja att jag är ledsen? Varför ska man bara visa den perfekta ytan i alla sociala medier? Det här ska inte kännas pinsamt. Men för mig gör det de. Jag målar upp en fasad om att allt är bra och jag mår så bra. Men jag mår fan skit! Jag är arbetslös och jag lever i en resväska.. Va ska jag göra? Jag vill inte ha det såhär! 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas